Måndagsgäspen och det ej existerande namnet Isabelle

Måndagsgäspen. Helt enkelt, den klassiska måndagsgäspen. Men ni, inte dags att klaga. Jag känner mig helt enkelt glad, med en viss måndagsgäsp i bakgrunden!

Tittar ner i min kalender på jobbet. Ja, en sån där riktig papperskalender. Isabella har namnsdag den 30 sep. IsabellA?!
Isabelle finns inte i hela kalendern. Ja, förvisso..på min tid (från orden av en 80 årig dam) kan jag förstå att det inte hade inkluderats i den svenska kalendern. Jag var alltid ensam om att heta Isabelle i klassen och i den lilla skolan på 300 elever. Äntligen något som gjorde mig speciell, mitt namn!
Den där dagen var kommen. Jag sätter mig i estet bild och form-gymnasieklassen. De hälsar oss välkomna och har upprop; en himlans Isabelle innan mig ropas upp! men nej!! Det gick 2 månader, sedan slutade Isabelle. Så var det med det, det finns bara en Isabelle! (och låt mig tillägga att det inte var något utstötning från Isabelle som fick Isabelle att sluta, det var helt enkelt ödet ;-) ). Sen hade vi ju det där 90-talet också, som jag hade glömt av. En boom av en massa Isabelle. Låt oss nu alla vara överens om att med anledning av just min existens samt 13 624 st andra existerande Isabelle som lever i Sverige, är det nu dags att inkludera oss i kalendern!!!


7 minuter kvar på min lunch. Jag har hunnit slänga i mig en biff och haricots verts (som jag alltid glömmer hur man stavar.. haricon verts, harico verts....google, thank god), tagit en promenad genom den vackra allén på Karlavägen, och hunnit att återigen huka med ryggen framför datorn. Promenaden kanske skulle varit lite långvarigare?! Jag har fått order av min kiropraktor att röra på mig mer, sträcka på mig och ta mikropauser från skrivbordet. Om jag bara kunde lyda order. Independent Woman eller bara dålig karaktär, ja ni avgör! Ja tror starkt på de där orden som Destiny´s Child släppte på 90-talet. Oh yes. Independet woman.

Dags för lite seriositet igen. Nu kör vi. Trevlig vecka. Och släng fan in Isabelle i kalendern innan nästa fredag!!

En stark regnbåge med lyckan och sorg

Sätter mig på balkongen. Datorn i knät. First-train-home.blogspot.com. Öppnar bloggen jag startade upp ungefär i samma tidpunkt som när jag kom hem från utbytesterminen i Strabourg i december 2011.

Mitt första utelämnande av känslor på en dagbasis startade i Strasbourg med uppdrag från Stockholms Universitet. Mycket påbörjades och avslutades i staden Strasbourg. Vi återgår till det någon annan dag.

Mitt i tänkande av att åter skriva av sig sittandes på balkongen 3,5 år senare, inser jag hur otroligt svårt det är att skriva på en dator sittandes mitt i solen. Äntligen har jag balkong igen! Rotar fram ett block i de 2 st flyttlådor jag undvikit i 2 månader sedan flytten till Kungsholmen. Ännu en ny sida av stan att bli vän med. En nästintill tom sida, 2 tredjedelar fram i blocket med skrivelsen "7:7)". På sidan intill har jag skrivit "taxering 2013" och börjat en uträkning. Jag inser att jag hade pluggat inför en tenta i beskattningsrätt. Något roligare måste ha avbrutit på just fråga 7:7.

Mitt behov av att skriva har just vält över. Det gör ont. Känslor måste ut. NU.

Det har egentligen gått 4 år, 2 månader och några dagar, timmar och minuter som går att fylla med känslor, sedan jag skrev frekvent. Jag hade tappat det där med att ha en enda dagbok utan skrev i det jag kom över som under denna tid i livet ofta bestod av kollegieblock mellan bladen av anteckningar från kurser som "Financial Accounting and Corporate Finance" eller "Auditing". Frekvensiteten dog ut när mina känslor våldtogs genom att en oinbjuden läsare angrep mina skrivelser. Tog ett stadig grepp om orden. Aj, det gjorde så i helvete ont. Panikartat! Rör fan inte mina ord! Det är mina känslor, och inte dina.

När jag skrev i bloggen, om min tid i Strasbourg, insåg jag hur skönt det var att öppna upp sig för allmänheten. Mina ord gick från dystra och beklagande till lite mer hopp och tro.

På senare tiden har jag tänkt mycket på hur mitt liv har kommit att bli. Kanske tänker jag just på detta nu (mer än förut) med anledning av att jag äntligen äger min lägenhet (ingen mer oro över hur länge jag kan stanna i 2:a handaren på S:t Eriksplan, Sundbyberg, Gärdet, Hornstull...), och att jag nu har det jobb jag länge drömt om. Jag har nu uppnått 2 mål i livet, och landat en aning.
Kanske tänker jag även på detta eftersom jag fyller 30 år om 6 månader. Jag får väl köra en sån här #30årskris, för att leka lite yngre.

Hade jag kommit hit, bott på denna sida om stan och valt jobbet jag har idag, om jag inte hade tagit det där beslutet? Tänk hur annorlunda mitt liv (troligtvis) hade sett ut. Är nästan övertygad om att jag hade bott någon annanstans, haft ett annat jobb, haft lite andra intressen och utseende. Det jag inte är helt övertygad över är om jag hade ansett det bättre eller sämre. Den frågan kan jag inte svara på, med den enkla anledningen av att jag inte har upplevt det valet. Mycket i livet handlar om tillfälligheter och vald tidpunkt. Min tidpunkt för det där valet kom kanske egentligen inte spontant, men tillfälligheten och omständigheterna gjorde att beslutet togs på 2 timmar. Det jag ändå är glad över är att jag valde att ta ett beslut.

Lycka, lycka är ett begrepp som är olika för alla. Vem är jag att säga vad lycka är?! Begreppet och innebörden tänker jag mycket på. Jag vill uppnå detta, men hur kan jag uppnå något jag inte alltid kan sätta ord på eller förklara? Har jag då inte uppnått riktig lycka? Finns det olika stadier av lycka? Det finns stunder då jag känner mig så oerhört glad av fylls av känslor i kroppen som leder till att inget känns omöjligt. Denna känsla kan försvinna på 1 minut, eller bestå i flera dagar. Är detta lycka? Är lycka något du sätter i ett sammanhang, med längre tidsperspektiv än vad du känner för stunden, bestående av vad du har omkring dig så som familj, möjligheter, kunskap men kanske även materialitet? Jag känner en viss olycka, tror jag...det beror på hur man definierar lycka eftersom att känna sig olycklig är det motsatta. Jag känner mig även lycklig.


Stod och diskade för en stund sedan och kom på vad jag verkligen, verkligen saknar. Jag saknar att dela intryck med någon. Jag ska ge er ett exempel. För någon gång mellan 2-3 månader sedan satt jag på bussen hem från jobbet till Hornstull. När jag nådde Odengatan märker jag att folk står vända mot ett och samma håll, tittandes över gatan där bussen kör förbi, eller i riktning mot tvärgatan med blicken riktad upp mot himmelen. Telefonerna är stadigt greppande i deras händer med höjd mot skyn. Jag blir nyfiken. Tittar år samma håll. Den bredaste, mest färgglada och största regnbågen jag någonsin sett på mina 29 år (eller av de kanske 25 år jag minns), breder ut sig över Stockholm. Jag var så oerhört trött när jag satt mig på bussen, men fylldes nu av glädje, energi och någon jag inte kan beskriva i ord, euforia?  Jag log. Framme på toppen av Västerbron fylldes min kropp av känslor, nästintill extas, över det jag såg. Den klarröda färgen i regnbågen (av färgerna gult, organge, blått, lila, grönt, gult, rosa och rött), täckte exakt hela Stadshuset! Jag kunde knappt hålla inne med mina känslor. En känslostorm försiggick i min kropp. Det gjorde ont att inte kunna, eller hade modet att dela detta med någon. Jag ville greppa tag i passageraren bredvid mig, och utbrista "men guuu, ser du! Detta är bland det vackraste och mest fantastiska jag sett i hela mitt liv!". Jag ville diskutera det jag såg. Jag ville att passageraren skulle fyllas av samma känslor som jag gjorde. Jag ville prata om mina intryck.

Jag gick av bussen. Lyckan hade övergått till sorg. Jag ville dela mina intryck. Insåg att jag inte vela dela intrycket med passageraren. Intrycken vill delas med någon som inte hade dykt upp.

Läkarna sätter dig på en skala 1-10

Jag vill inte vara den som är den...den som slänger ett elakt öga på sjukvården. Jag kan dock inte undgå att ifrågasätta vilka personer som blir anställda inom Sveriges (kanske bara ska uttala mig om Stockholms) sjukvård. Jag orkar heller inte vara den som tar upp alla besök jag har varit på sedan år 2008. Jag konstaterar: Det har varit för många läkarbesök utan lösning. Det har även varit för många besök med otrevliga läkare.

Jag saknar empati hos de anställda. Ingår det någon som helst kurs inom läkarprogrammet, som handlar mer om människan? Det vill säga psykologi, beteenden etc. Jag har sedan 2008 haft en knöl under vänstra revbenet. En läkare, av säkert 30 st, visade empati, lyssnade och trodde på mig. Jag får en känsla av att de övriga läkarna jag möter alltid tror att jag ljuger. Bakgrunden till detta måste (en av orsakerna..) bero på att vi människor som söker vård är olika; det finns du som söker med oron för ett liten blåmärke sen finns det du som inte söker trots den stora knölen i brösten. Människan har olika smärtgräns, olika syn på vad som är farligt och ofarligt.

De sätter dig på en skala. "Om du fick beskriva din smärta på en skala mellan 1-10, vart hamnar din smärta då?". Jag hade åkt in till St Görans från en konferens på Lidingö. Jag tror detta var i slutet av augusti i år. Jag var vit i ansiktet av smärtan. Kanske grön. Jag satt på stolen bredvid läkaren. "9" sa jag. Hon tittade på mig med misstro i blicken. "Du sitter ändå upp, har du verkligen så ont som 9". Jag tänkte på förra gången när jag opererade mig....då hade jag i för sig ännu ondare, så ont att jag övervägde om jag ens skulle överleva. Hmm..i jämförelse med den smärtan så är det ju sant, då har jag nog inte nio... "nja..jag har ju inte svimmat...än..fast jag har varit väldigt nära..", säger jag.

Jag hamnade på Södersjukhuset efter detta. En cysta på 6*5 cm. "Vi vill helst inte operera eftersom detta alltid innebär risk..gå hem och vila och kom tillbaka om det blir värre". Jaha, tänkte jag. Jag låg kvar ett tag på sjukhuset. Efter mycket smärtlindrande tog jag tag i mig själv och bestämde mig för att gå hem. Efter bara några steg var jag tvungen att stanna, sätta mig ner längst med väggen i korridoren, vit i ansiktet av smärtan från magen. Läkarna gick förbi. Det kändes som att de tänkte något i stil med "aaa vad trött man blir på alla patienter som måste överdriva". Jag kände mig nästan löjlig eftersom läkaren sagt att jag var så pass frisk att jag kunde ta mig hem och att det skulle lösa sig om jag bara vilade. Väl nere vid huvuentrén sprang jag in på toaletten, grön i ansikten, på väg att spy. Svettades. Tårarna kom. Jag kände mig löjlig. Jag låg hemma i sängen 1 vecka efter detta, knappt att jag kunde ta mig de 3 meterna till toaletten. Vännerna och familjen satt rätt bra just då.

Efter många (otrevliga) besök hos gynekologer efter detta, fick jag äntligen till en operation. Läkarna hade innan sagt att cystan var på väg ner och att allt såg bra ut. En operation var ej nödvändig. Dock så ifrågasatte jag detta då jag sjukanmälde mig från och till eftersom jag inte kunde sitta på jobbet på grund av smärtan. Det säger väl sig själv, inte kan jag hålla på så här..jag kommer vara utan jobb snart om jag måste vara hemma stup i kvarten. Jag vill ha en operation. Nu 3 månader senare, var det dags för operation. Cystan hade gått ner till 3*3 cm.

Groggy efter operationen, och glad över att jag äntligen hade opererat bort problemet..trodde jag. Efter några timmar efter uppvaknandet kom gynekologen in. "Det var ingen cysta, utan vi hittade en vriden äggledare som var infekterad. Den hade vriden sig 3 gånger till en boll. Blodfylld... du måste haft jätteont". Hennes ord blev lite som en dimma. Vad säger hon? Äggledaren...vad innebär det här? Hon tittar på mig med en ganska sorgsen blick. Hon visade empati. Tyckte synd om mig. Jag höll mig för att börja gråta. "Vänta...vänta...vad innebär det här...kan jag ens på barn nu?.. ". Jag hörde inte vad hon sa efter detta. Jag hörde bara "du måste ha en hög smärtgräns, det var synd att det behövde gå så här långt...". Jag säger mitt i allt: "det måste ha vart rätt jobbigt för er också, att upptäcka något helt ruttet och äckligt när man tänkt att det ska vara en cysta..."

Så...nu har de opererat bort min äggledare. Jag vet knappt själv vad detta innebär. Jag är mest arg just i detta nu. Arg över alla mina läkarbesök jag har gjort. Att de aldrig riktigt lyssnade, utan endast försökte be mig sätta min smärta på en skala från 1-10. En skala kan variera så otroligt mycket från person till person. Jag har förståelse för att läkarna behöver ett redskap för att avgöra tillståndet. Jag är inte den som kan komma med en lösning till problematiken, men dock är det uppenbart att någon är fel. Det sker för många fel. Min äggledare skulle möjligen kunna räddats om de hade opererat mig på en gång när jag kom in akut i augusti. Kanske är det redskapet så som ultraljud som inte är tillräckligt eftersom du endast då ser lite grovt. Såklart kan en boll till äggledare tas fel för en cysta...tror jag?

Jag är bara trött. Jag har fortfarande kvar en knöl under vänstra revbenet, men jag kommer fortsätta ha den eftersom ingen läkare lyssnar eller vägleder mig till vart jag kan hitta en lösning till problemet. Nu är ena äggledaren borta. Jag hoppas verkligen inte att detta ställer till problem när jag den dagen bestämmer mig för att skaffa barn.

Kala väggar och en känslochock

Det här med närstående. Morfar. Jag har alltid haft en mormor och morfar. Inga konstigheter. Något annat känner jag inte till. Jag känner inte till det andra har talat om; detta med att ha en närstående som är ordentligt sjuk. Jag kände heller inte till mina egna känslor i detta sammanhang.

Jag klev på 3:an idag, på väg mot Karolinska. Gråmulet väder och  en rå kyla som tränger sig igenom kläderna. "Har aldrig besökt någon på sjukhus". Jag slog bort tanken. Hade egentligen inte så mycket tankar i rörelse, mer än att jag tänkte på att jag ville besöka morfar och visa mitt stöd för honom, mormor och mamma. Jag ville vara ett stöd så att mina närstående skulle känna sig trygga.

Skylten "Karolinska" på den gamla slitna byggnaden fick mig att bli deprimerad. Jag kliver in, hittar hissen och trycker på knapp 6. En grå gammal hiss. Jag möts av någon slags plansh inne i hissen med motivet hav, natur och blå himmel. "Skall detta få patienter och närstående på bättre tankar?". Jag kommer på mig själv tänka i negativa banor. "Positiv nu!". Rum 6. Jag kliver in och möts av mormor, mamma och pappa. Morfar är på toa. Mormor möter mig med ett leende. Bakom leendet känner jag av hennes sorg, förtvivlan och hennes längtan att få hem sin livspartner som hon nu har vart ifrån i en vecka. Kanske till och med den längsta tiden de någonsin vart ifrån varandra på över 60 år. Jag ger henne en kram. Mitt stöd. Jag går fram till fönstret i väntan på morfar. Utanför fönstret ligger begravningsplatsen så som ett enda stort slagfält. "Hmm uppfriskande, hur fasen ska man kunna tänka positivt med detta utanför fönstret?".

En liten, liten tv sitter uppe i högra hörnet av det lilla rummet som rymmer två patienter. "Han ser ju inte ens tv:n från sin säng, endast en kal vit vägg". Morfar kliver ut. Det föll över mig. Allt föll över. Jag skulle ju visa mitt stöd. Jag var inte beredd, inte beredd på att möta denna man som inte liknar min morfar för fem öre. En kort, väldigt tunn, smal man kliver fram mot mig. Morfar? Jag kramar om honom. Är rädd för att göra honom illa, ha sönder honom... men vill hålla kvar. Han ser så svag ut. Morfar är inte kort, han är lång och normalbyggd. Jag kände inte igenom honom. Det var då jag insåg att han mådde riktigt dåligt. Jag hade nog inte riktigt insett det innan. Jag kunde inte få fram ett ord. Var tvungen att vända mig om medan han fokuserade på de andra i rummet. Gick bort till fönstret. Känslor föll över mig som jag aldrig tidigare känt. Jag som skulle visa mitt stöd, som skulle få mormor, morfar och mamma att må bra.  Jag var nu den som istället vände mig bort med skakningar och tårar som föll över som ett vattenfall ur mina ögon. Jag kunde inte hejda det. "Sluta gråta". Jag ville vara leende så att morfar och de andra skulle bli positiva. Käslan av att vara så okontrollerbar var obehaglig. Känslan av att tycka synd tog över. Jag tyckte oerhört synd om morfar att det tog så hårt inom mig. Morfar, bli bra nu! Det är nu du ska visa din den där irriterande envisheten!

Så mycket minnen. Jag tror han kommer bli bra snart. Det var bara så påtagligt på ett sjukhus byggt av brunt tegel, inrett med kala vita väggar och slitna möbler (de fåtal möbler som fanns). Fick en känsla av att befinna mig i ett land i kris, utan god ekonomi. Extremt dålig ekonomi. Skall våra svårt sjuka medborgare omringas av denna tomhet inuti denna byggnad? Hur skall man kunna bli positiv när allt är slitet och omgivningen utanför fönstret är en stor, stor begravningsplats. Det är som att begravningsplatsen väntar där utanför på patienterna som med öppna armar.

"Fikarummet"

Även jag behövde stöd idag. Tydligt. Jag fick mitt stöd när besöket avslutades med en puss mellan två livspartners. Krya på dig nu morfar!

Tretton, toaletter och Hej Sushi.

Fredagen den 13:e. Vänder mig om i sängen, trött. Jag hade en känsla av att jag snart skulle stiga upp, alarmet ringer nog snart. Jag sträcker mig efter iphonen, trycker på knappen. Bara svart, helt svart. Batterierna har dött. Upp fort, kisar med ögonen. Jag ser inget utan linserna. Vart är min klockan??? Efter någon minuts sökande hittar jag äntligen klockan, 07:15. Jag hade försovit mig. Det händer aldrig mig. Jag försover mig inte. Fredagen den 13:e hade bara börjat.

Väl på jobbet strular det mesta, långsamt system och dagen går i princip till att svara på oklara mail på danska. Fredagen den 13:e. Det är tur att man har något att skylla på för en gång skull; fredagen den 13:e. Gick in i lunchrummet och ser ett par nycklar liggandes på bordet. Jag skickar ut ett mail till alla på kontoret; nycklar på bordet + fredagen den 13:e = Ingen bra idé. Jag rörde dem aldrig. De fick ligga där snällt och vänta på ägaren. En kollega räddade min dag; "Jag har en Cola light i högra kylen längst ner". En svalkande känsla. Å den satt riktigt fint! Tack! Även en extra stark latte satt på sin plats. Det var ändå fredag, och jag fick unna mig det extra. 

Om man skulle vända på det hela och tänka i positiva banor istället för de mer negativa som kommer fram just denna dag, kan jag garanterat hitta en del där också :) Det är dock roligare att framhäva den negativa när man väl får chansen att lägga skulden  för sina misstag och händelser, på en ynka dag :)

Det blev en lugn kväll igår; lantchips med gräddfil-smak och serie-tittande. "Suits" hade jag fått tips om. Såg 2 avsnitt och är nu fast! Dessa chips, usch. Jag har en äcklig vitlöksmak i munnen... inte ens min efterlängtade äggmacka smakade gott till frukost. Jag somnade runt 22:30 och vaknade klockan 7. Skönt! Hade tänkt att sy in en klänning med hopp om att det skulle få till formen som jag vill ha den. En otroligt fin blå klänning som är bar på ena axeln. Nehe, inte gick det. Den var absolut inte ämnad till min kroppsform. Att mäta i mått runt om som på en bh, är jag 70 runt, vilket ställer problem då höften är mer av en 38. Well, well... jag gav snabbt upp med tanke på att det insydda i midjan på klänningen endast gjorde den kortare. Synd. Jag fick tid till annat än att sy, jag bokade nyss ett spinningpass. Klockan 11 kör jag, skönt! Bra uppladdning inför festkvällen hos grannen! Ska jag köpa bubbel, vitt vin eller rosé? 

Jag sitter på balkongen, molnen börjar komma men jag njuter emellanåt av den sol som kikar fram. Underbart. Snälla sol, stanna lite längre. 

Arbetsrummet. Vi har dålig luft på arbetsrummet. Ensam på kontoret och få att prata med roade jag mig att lyssna på David Hellenius sommarprat i P1 medan jag arbetade. Kunde dock inte fortsätta lyssna då jag endast satt och skrattade, fokusera! Jag tog en för-och efterbild på mig själv. Energi, utan energi. Kontoret blir extremt varmt mot eftermiddagen. Det är som att stiga in i en vägg. Det brukar slå till i huvudet, ögonen faller en bit ner och huden blir klibbig. Så, det är så jag roar mig; att ta bilder på mig själv. För- och efter ;)

Toaletten. Vad är det för fel på människor som inte kan lära sig vad renlighet betyder??? Att dela upp toaletter till kvinnliga respektive manliga kan ur någon slags fördomskälla antas vara bättre för oss kvinnor. Innan vi för något år sedan renoverade toaletterna på jobbet hade vi uppdelat. Nej, och åter nej. Det var skitränder i toan heeeela tiden. Den här genanta känslan av att kliva in på en toalett som är full med ränder och allt vad det innebär, för att sedan ångra sig vid denna syn och kliva ut igen där någon faktiskt skulle kunna tro att det var just du som hade orsakat detta...usch..det har lett till att man själv står där och gör rent efter någons skit, skrubbar med borsten. Fy fy fy. Den här veckan var nog värst av alla toalettbesök. Hela toan var översvämmad, full med papper och allt i en enda brun röra...men fy FFFFFFFF.Detta ställer jag mig verkligen inte och gör rent. Jag struntade i att överhuvud taget besöka någon annan toalett. Jag var upprörd och gick upp på kontoret igen. Alla behöver göra sina behov, men gör rent efter er! 

Vi lämnar detta minst sagt otrevliga ämne och talar om något mycket mer trevligare: sushi! Jag hade nog min riktiga premiär av sushi i veckan. Bättre sent än aldrig. Konstigt dock, att jag inte testat det tidigare fullt ut. Jag har ätit grodor, sniglar och kanin, men inte sushi. För kanske 8 år sedan fick jag en bit sushi på en restaurang, fylld med en massa wasabi. Starkt. Nej, det där med sushi var inte min grej. När jag sedan för något år sedan testade en bit av en vän insåg jag dock att det vanliga är att wasabin ligger vid sidan om. Det var gott, helt klart men jag vart inte såld. Kollegan på jobbet tog med mig till ett sushi-ställe i veckan. Jag hade bestämt mig för att testa en hel måltid. 8 bitar mix. "Vad roligt!". Och ja, det var riktigt gott! Jag kunde till och med nästan hålla i pinnarna, trots att det tog ett tag att få i mig dessa bitar. Jag får nog ta och öva lite! 

En av spinninglärarna har nu lärt sig mitt namn. Å varför, å varför? haha..jag blev grillad. Jag tar verkligen i när jag går på spinning. Jag vill ta i, varför ska jag annars gå dit? Jag sätter mig alltid längst fram eftersom jag blir mer fokuserad och peppad. Denna gång var det spinning puls på schemat. Mitt namn hördes om och om igen, "Isabelle, på med mer motstånd", "Isabelle, vi får justera din maxpuls efter..kör på nu!"... och jag som redan tyckte jag gjorde allt jag kunde. Jag gillar dock att bli peppad. Denna gång var jag suddig i ögonen efter. Jag kände att jag levde med andra ord, frågan är hur länge till jag var i liv... :)

Vänta nu här, slog på  nyhetsmorgon...Paolo Roberto som leder nyhetsmorgon?? Vad hände? Han har tydligen bestämt sig för att separera från hustrun.. jasså minsann. Kanske borde man testa någon av hans alla recept snart... italiensk mat och ett gott rött vin, ja tack!

Nej ni, nu ska jag dricka upp min andra kaffe och sen vandra ner till SATS. Dagen till ära blir en dejt med en kär vän, kul!

Arrivederci!

Jo men ni vet, en måndag helt enkelt!

Ljud: Harpa. Klockan:05.15. Snooze: på. "Låt mig sova...varför ska jag gå upp nu? ...just det, ut och gå...". Djup andning, kisar med ögonen, vänder på mig motsträvigt, kroppen är tung, nästintill sitter fast i sängen. Måndagens trötthet. Upp! Jag är vaken, på med löparbyxorna och den färglada toppen, hämtar iphonen; P-W listan- ON! Rena rama fjortispoppen, men peppad till max. Nu kör vi! 

Power walken var förbaskad jobbig efter veckans jobb, vin, vin, vin och få timmars sömn. Jag tog mig runt på en bra tid med hjälp av fjortispoppen; "Sexy and I know it" peppade mig in i det sista på högsta möjliga volum. 9 kilometer. Och ja, jag var nöjd, svettig och glad. Solen sken, jag hade tränat och jag var pigg. 

Piggheten försvann så småningom med dagen. Både jag och kollegan satt och nickade till på jobbet. Det är otroligt dålig luft på vårt kontor, instängt och varmt. Vi fick sysslorna gjorda men inte mer än så. Energin var slut för dagen. Nu sitter jag här i soffan, dragit fram fotöljen framför mig där benen vilar gott. Datan i knät och boken som väntar på att bli läst. En vanlig måndag. Imorgon är jag mig själv igen. 

Gårdagen bjöds på en film mitt på dagen; "The change up". En komedi i min smak! Två barndomsvänner som i vuxen ålder valt olika vägar i livet; den ena vars liv präglas av fru, tre barn och en krävande karriär som toppadvokat, medan den andra är den eviga singeln där arbete inte hör till vardagen mer än någon filmroll inom mjukporrbranschen. Mitch och Dave har inte setts på länge och har sedan ett tag bestämt att ses över några öl ute på stan. En onykter kväll leder till en "önskan" framför en stor fontän medan urinering sker, om att få byta liv. Ja, ni kan tänka er hur tokigt allt blir efter att denna mystiska fontän uppfyller deras önskan. Väl sevärd. 3 1/2 av 5!

Efter filmen tog jag tag i ett spinningpass. Otroligt svettigt och jobbigt. Ännu mer jobbigt och inte alls lika kul som vanligt, eftersom tränaren körde rockmusik passet igenom. Kom igen! Jag blir helt skadad. Byt musik. Det blir träning hela vardagsveckan nu, vart ingenting förra veckan vilket definitivt känns i kroppen. 

En strand, det skulle faktiskt kännas helt fantastiskt just idag. Något i den stilen :)

Att koppla ihop vin till sol och värme, så är det bara. Att även koppla ihop vin till en mysig hemmakväll till höstens kyla och mörker, med tända ljus går precis lika bra. Skillnaden är att jag inte dricker särskilt mycket vin under veckodagarna (förutom under boendet i France). Lite mer sömn krävs vid höstens- och vinterns långa mörker. Förra veckan präglades som sagt av lite sömn och mycket vin, och trevligt var det. Njutning. En träff med M, en gammal barndomsvän till min syster, kom förbi för en picknick. Jag hade ordnat med vin och kyckling och feta-ost sallad. Även M tog med sig något att dricka, här  en Cava. Värmen var här och vi skålade.

Kvällen fortsatte på balkongen. Medan jag fortsatte på rosé höll revisorn i vanlig ordning på att göra frisyrer på mig. 1 minut tar det och hon får till något fantastisk. Jag är totalt värdelös på att ordna mitt hår, det blir uppsatt eller utsläppt. That´s it.

"Vem vet mest" går på tv:n. Jag tror jag lämnar detta och övergår till min seghet framför frågornas värld. 

På återseende!

Att lysa med sin frånvaro

... frånvaron från "First train home". Facebook har pågått i den vanliga ordningen; incheckningar med tillhörande foton, där kommer ni allt inte undan mig!

Trots detta dåliga juni-väder är jag nöjd över föregående månad. Det har blivit många skrattfyllda timmar med vänner och familj. Många höjpunkter. Den sista maj hade avslutats väl med en releasefest för solsidan-ölen i Saltis, där en av mina närmaste vänners sambo är en av skaparna. Ölen är fantastisk, speciellt med tanke på att den är low carb öl ;)

Midsommar var som för säkert många andra höjdpunkten i Juni! Vi skulle resa iväg upp norr. Ett minne från 2007 restes- minnet av resan med en då nyvunnen vän från universitet till hennes hemstad: Orsa. 

Pessimisten hade säkerligen krupit fram i många över hur vädret skulle vara under denna långhelg; men tänka sig, just denna helg var vädret på sin plats över många städer i Svea-rike. Resan började med storhandling på ICA, som för alla andra kommande midsommarfirande. Fullt med folk. De vanliga tjuriga minerna vid trängseln hade lämnat invånarnas ansikten och förvandlats till leenden. Kanske på grund av solen som sken över Stockholm, kanske på grund av att VI såg fram emot kommande helg? Eller var det min egen inställning som ändrade synen på andra? 

Bilresan fortsatte upp mot norr. Hur fantastisk är inte Sverige under kvällskvisten när solen skiner; åkrar, barrskog, lövträd, vidsträckta ängar, åar, sjöar...ja det bara fortsätter. Jag njöt. Jag hade sovit 4 h dagen innan. Kvällen och natten innan hade ägnats till att sätta ihop ett snapsvise-häfte. Jag ville få till bra visor, med ett fint omslag. Idén på omslaget kom från ett tidigare midsommar-firande: fotografier på alla vänner som ska fira midsommar ihop. Det är väl lite mysig idé. Tillbaka till för lite sömn; det resulterar i en överspeedad Isabelle som pratar, pratar och pratar. I bak satt jag och A; vi började diskutera varför vi firar midsommar. "förkristet" sa jag. punkt. förtydligandet kom från J som hade uppdraget att föra fordonet framåt. Samtalet fortsatte snart till midsommarstången...där kom den bristande sömnen till sin spets; vi skrattade i mängder.

Bilresan hade nästan startat, förbi U-väsby sett från bilrutan.

Vi är glada bak i bilen!

Häftet alla pratar om ;)

Morgonen började med en mysig frukost i det helt klarblå vädret ute på tomten i Orsa. Att duka fram en ordentlig frukost med olika sorters bröd; allt från det mörka grova brödet till det saftiga vita, med tillbehör som salami, skinka, ägg, jordgubbar, sallad, gurka, tomat, paprika, brämhults juice, kaffe....ja ni förstår, det är att njuta. Mums på den!

Vi hade planer på att se midsommarfirandet i byn, med dans runt stången och dess alla folkdräkter. Vi började lunchen vid 13-tiden, med mycket olika sillröror. På bordet fanns även matjesilltårta och västerbottenpaj. Ännu mer njutande. Rosé och självklart solsidan-ölen när självaste skaparen var på plats. Snapsen. Häftet. Nu! och Jordgubbstårtan, bra gjort vännen!

...Vi gick aldrig till midsommarstången. Tiden gick och vi hade allt för roligt för att lämna bordet. Jag tror jag kom i säng kl 5 eller 6. 

Dagen därpå  orkade vi med en vända ner till staden. Det blev en lugn dag, lite vandrande och sedan två filmer mot kvällskvisten. Ett trött gäng. Dagen därpå skulle vi bege oss hemåt, men innan dess besöka Orsa björnpark och fika i en fäbod. Det var en upplevelse att se björnparken, stor...men jag får splittrade känslor..det känns inte helrätt att ha djur instängda. Jag kan bara lugna dessa tankar om jag vet att deras liv hade varit förstörda om dem inte hade blivit omhändertagna av djurparken. 

År 2007 var jag upp i skogen i Orsa, för att se alla dess fäbodar och äta tunnbröd med småost.  Otroligt fantastisk upplevelse. Att lämna stadens buller och komma ut i naturen görs allt för sällan. Denna gång blev det inte lika långt upp i skogen men även här mycket mysigt med fika i en av fäbodarna. 

Snart semester, 2 veckor kvar. Har inga planer än så länge. Känns lite underligt, då jag alltid planerar mina semesterveckor. Denna gång har jag bestämt mig för att ta det som det kommer, kanske åker och hälsa på Samantha i Tyskland, eller stannar i Stockholm och turista här. Kanske borde jag till och med bara ta ett flyg till en strand alldeles för mig själv och läsa böcker och njuta. Vi får se gott folk. 

Gårdagen var nog den varmaste dagen hittills i sommar. Jag hade återigen endast sovit 4 h vilken inte märktes särskilt mycket. Jag har solen att tacka, och min balkong. Frukost på balkongen i solen är njutning till max. Dagen fortsatte med en lunch på strandbryggan med K. Det går inte att sluta att vara exalterad över hur fantastiskt Stockholm är, med dess vatten runt om i staden. Grönskan. Vi slöt upp för en kaffe med Tess, och det blev som vanligt mycket skvaller. Men det får ni inget veta om ;)

Så...vad bjuder dagen på? Jag gick upp redan vid åtta i morse, skönt att  vakna tidigt. Jag gillar inte att sova länge. Jag har ätit min frukost. Handla borde jag. Det är mulet idag, men varmt. Ett spinningpass skulle sitta fint! Jajamensan. Nu så, en till kaffe på det här. Nu har jag fått skriva av mig en aning, hade velat skriva en novell med tanke på allt jag har att berätta :) Men...

  Då hörs och ses vi, ni som känner fört´!