Sätter mig på balkongen. Datorn i knät. First-train-home.blogspot.com. Öppnar bloggen jag startade upp ungefär i samma tidpunkt som när jag kom hem från utbytesterminen i Strabourg i december 2011.
Mitt första utelämnande av känslor på en dagbasis startade i Strasbourg med uppdrag från Stockholms Universitet. Mycket påbörjades och avslutades i staden Strasbourg. Vi återgår till det någon annan dag.
Mitt i tänkande av att åter skriva av sig sittandes på balkongen 3,5 år senare, inser jag hur otroligt svårt det är att skriva på en dator sittandes mitt i solen. Äntligen har jag balkong igen! Rotar fram ett block i de 2 st flyttlådor jag undvikit i 2 månader sedan flytten till Kungsholmen. Ännu en ny sida av stan att bli vän med. En nästintill tom sida, 2 tredjedelar fram i blocket med skrivelsen "7:7)". På sidan intill har jag skrivit "taxering 2013" och börjat en uträkning. Jag inser att jag hade pluggat inför en tenta i beskattningsrätt. Något roligare måste ha avbrutit på just fråga 7:7.
Mitt behov av att skriva har just vält över. Det gör ont. Känslor måste ut. NU.
Det har egentligen gått 4 år, 2 månader och några dagar, timmar och minuter som går att fylla med känslor, sedan jag skrev frekvent. Jag hade tappat det där med att ha en enda dagbok utan skrev i det jag kom över som under denna tid i livet ofta bestod av kollegieblock mellan bladen av anteckningar från kurser som "Financial Accounting and Corporate Finance" eller "Auditing". Frekvensiteten dog ut när mina känslor våldtogs genom att en oinbjuden läsare angrep mina skrivelser. Tog ett stadig grepp om orden. Aj, det gjorde så i helvete ont. Panikartat! Rör fan inte mina ord! Det är mina känslor, och inte dina.
När jag skrev i bloggen, om min tid i Strasbourg, insåg jag hur skönt det var att öppna upp sig för allmänheten. Mina ord gick från dystra och beklagande till lite mer hopp och tro.
På senare tiden har jag tänkt mycket på hur mitt liv har kommit att bli. Kanske tänker jag just på detta nu (mer än förut) med anledning av att jag äntligen äger min lägenhet (ingen mer oro över hur länge jag kan stanna i 2:a handaren på S:t Eriksplan, Sundbyberg, Gärdet, Hornstull...), och att jag nu har det jobb jag länge drömt om. Jag har nu uppnått 2 mål i livet, och landat en aning.
Kanske tänker jag även på detta eftersom jag fyller 30 år om 6 månader. Jag får väl köra en sån här #30årskris, för att leka lite yngre.
Hade jag kommit hit, bott på denna sida om stan och valt jobbet jag har idag, om jag inte hade tagit det där beslutet? Tänk hur annorlunda mitt liv (troligtvis) hade sett ut. Är nästan övertygad om att jag hade bott någon annanstans, haft ett annat jobb, haft lite andra intressen och utseende. Det jag inte är helt övertygad över är om jag hade ansett det bättre eller sämre. Den frågan kan jag inte svara på, med den enkla anledningen av att jag inte har upplevt det valet. Mycket i livet handlar om tillfälligheter och vald tidpunkt. Min tidpunkt för det där valet kom kanske egentligen inte spontant, men tillfälligheten och omständigheterna gjorde att beslutet togs på 2 timmar. Det jag ändå är glad över är att jag valde att ta ett beslut.
Lycka, lycka är ett begrepp som är olika för alla. Vem är jag att säga vad lycka är?! Begreppet och innebörden tänker jag mycket på. Jag vill uppnå detta, men hur kan jag uppnå något jag inte alltid kan sätta ord på eller förklara? Har jag då inte uppnått riktig lycka? Finns det olika stadier av lycka? Det finns stunder då jag känner mig så oerhört glad av fylls av känslor i kroppen som leder till att inget känns omöjligt. Denna känsla kan försvinna på 1 minut, eller bestå i flera dagar. Är detta lycka? Är lycka något du sätter i ett sammanhang, med längre tidsperspektiv än vad du känner för stunden, bestående av vad du har omkring dig så som familj, möjligheter, kunskap men kanske även materialitet? Jag känner en viss olycka, tror jag...det beror på hur man definierar lycka eftersom att känna sig olycklig är det motsatta. Jag känner mig även lycklig.
Stod och diskade för en stund sedan och kom på vad jag verkligen, verkligen saknar. Jag saknar att dela intryck med någon. Jag ska ge er ett exempel. För någon gång mellan 2-3 månader sedan satt jag på bussen hem från jobbet till Hornstull. När jag nådde Odengatan märker jag att folk står vända mot ett och samma håll, tittandes över gatan där bussen kör förbi, eller i riktning mot tvärgatan med blicken riktad upp mot himmelen. Telefonerna är stadigt greppande i deras händer med höjd mot skyn. Jag blir nyfiken. Tittar år samma håll. Den bredaste, mest färgglada och största regnbågen jag någonsin sett på mina 29 år (eller av de kanske 25 år jag minns), breder ut sig över Stockholm. Jag var så oerhört trött när jag satt mig på bussen, men fylldes nu av glädje, energi och någon jag inte kan beskriva i ord, euforia? Jag log. Framme på toppen av Västerbron fylldes min kropp av känslor, nästintill extas, över det jag såg. Den klarröda färgen i regnbågen (av färgerna gult, organge, blått, lila, grönt, gult, rosa och rött), täckte exakt hela Stadshuset! Jag kunde knappt hålla inne med mina känslor. En känslostorm försiggick i min kropp. Det gjorde ont att inte kunna, eller hade modet att dela detta med någon. Jag ville greppa tag i passageraren bredvid mig, och utbrista "men guuu, ser du! Detta är bland det vackraste och mest fantastiska jag sett i hela mitt liv!". Jag ville diskutera det jag såg. Jag ville att passageraren skulle fyllas av samma känslor som jag gjorde. Jag ville prata om mina intryck.
Jag gick av bussen. Lyckan hade övergått till sorg. Jag ville dela mina intryck. Insåg att jag inte vela dela intrycket med passageraren. Intrycken vill delas med någon som inte hade dykt upp.
