Läkarna sätter dig på en skala 1-10

Jag vill inte vara den som är den...den som slänger ett elakt öga på sjukvården. Jag kan dock inte undgå att ifrågasätta vilka personer som blir anställda inom Sveriges (kanske bara ska uttala mig om Stockholms) sjukvård. Jag orkar heller inte vara den som tar upp alla besök jag har varit på sedan år 2008. Jag konstaterar: Det har varit för många läkarbesök utan lösning. Det har även varit för många besök med otrevliga läkare.

Jag saknar empati hos de anställda. Ingår det någon som helst kurs inom läkarprogrammet, som handlar mer om människan? Det vill säga psykologi, beteenden etc. Jag har sedan 2008 haft en knöl under vänstra revbenet. En läkare, av säkert 30 st, visade empati, lyssnade och trodde på mig. Jag får en känsla av att de övriga läkarna jag möter alltid tror att jag ljuger. Bakgrunden till detta måste (en av orsakerna..) bero på att vi människor som söker vård är olika; det finns du som söker med oron för ett liten blåmärke sen finns det du som inte söker trots den stora knölen i brösten. Människan har olika smärtgräns, olika syn på vad som är farligt och ofarligt.

De sätter dig på en skala. "Om du fick beskriva din smärta på en skala mellan 1-10, vart hamnar din smärta då?". Jag hade åkt in till St Görans från en konferens på Lidingö. Jag tror detta var i slutet av augusti i år. Jag var vit i ansiktet av smärtan. Kanske grön. Jag satt på stolen bredvid läkaren. "9" sa jag. Hon tittade på mig med misstro i blicken. "Du sitter ändå upp, har du verkligen så ont som 9". Jag tänkte på förra gången när jag opererade mig....då hade jag i för sig ännu ondare, så ont att jag övervägde om jag ens skulle överleva. Hmm..i jämförelse med den smärtan så är det ju sant, då har jag nog inte nio... "nja..jag har ju inte svimmat...än..fast jag har varit väldigt nära..", säger jag.

Jag hamnade på Södersjukhuset efter detta. En cysta på 6*5 cm. "Vi vill helst inte operera eftersom detta alltid innebär risk..gå hem och vila och kom tillbaka om det blir värre". Jaha, tänkte jag. Jag låg kvar ett tag på sjukhuset. Efter mycket smärtlindrande tog jag tag i mig själv och bestämde mig för att gå hem. Efter bara några steg var jag tvungen att stanna, sätta mig ner längst med väggen i korridoren, vit i ansiktet av smärtan från magen. Läkarna gick förbi. Det kändes som att de tänkte något i stil med "aaa vad trött man blir på alla patienter som måste överdriva". Jag kände mig nästan löjlig eftersom läkaren sagt att jag var så pass frisk att jag kunde ta mig hem och att det skulle lösa sig om jag bara vilade. Väl nere vid huvuentrén sprang jag in på toaletten, grön i ansikten, på väg att spy. Svettades. Tårarna kom. Jag kände mig löjlig. Jag låg hemma i sängen 1 vecka efter detta, knappt att jag kunde ta mig de 3 meterna till toaletten. Vännerna och familjen satt rätt bra just då.

Efter många (otrevliga) besök hos gynekologer efter detta, fick jag äntligen till en operation. Läkarna hade innan sagt att cystan var på väg ner och att allt såg bra ut. En operation var ej nödvändig. Dock så ifrågasatte jag detta då jag sjukanmälde mig från och till eftersom jag inte kunde sitta på jobbet på grund av smärtan. Det säger väl sig själv, inte kan jag hålla på så här..jag kommer vara utan jobb snart om jag måste vara hemma stup i kvarten. Jag vill ha en operation. Nu 3 månader senare, var det dags för operation. Cystan hade gått ner till 3*3 cm.

Groggy efter operationen, och glad över att jag äntligen hade opererat bort problemet..trodde jag. Efter några timmar efter uppvaknandet kom gynekologen in. "Det var ingen cysta, utan vi hittade en vriden äggledare som var infekterad. Den hade vriden sig 3 gånger till en boll. Blodfylld... du måste haft jätteont". Hennes ord blev lite som en dimma. Vad säger hon? Äggledaren...vad innebär det här? Hon tittar på mig med en ganska sorgsen blick. Hon visade empati. Tyckte synd om mig. Jag höll mig för att börja gråta. "Vänta...vänta...vad innebär det här...kan jag ens på barn nu?.. ". Jag hörde inte vad hon sa efter detta. Jag hörde bara "du måste ha en hög smärtgräns, det var synd att det behövde gå så här långt...". Jag säger mitt i allt: "det måste ha vart rätt jobbigt för er också, att upptäcka något helt ruttet och äckligt när man tänkt att det ska vara en cysta..."

Så...nu har de opererat bort min äggledare. Jag vet knappt själv vad detta innebär. Jag är mest arg just i detta nu. Arg över alla mina läkarbesök jag har gjort. Att de aldrig riktigt lyssnade, utan endast försökte be mig sätta min smärta på en skala från 1-10. En skala kan variera så otroligt mycket från person till person. Jag har förståelse för att läkarna behöver ett redskap för att avgöra tillståndet. Jag är inte den som kan komma med en lösning till problematiken, men dock är det uppenbart att någon är fel. Det sker för många fel. Min äggledare skulle möjligen kunna räddats om de hade opererat mig på en gång när jag kom in akut i augusti. Kanske är det redskapet så som ultraljud som inte är tillräckligt eftersom du endast då ser lite grovt. Såklart kan en boll till äggledare tas fel för en cysta...tror jag?

Jag är bara trött. Jag har fortfarande kvar en knöl under vänstra revbenet, men jag kommer fortsätta ha den eftersom ingen läkare lyssnar eller vägleder mig till vart jag kan hitta en lösning till problemet. Nu är ena äggledaren borta. Jag hoppas verkligen inte att detta ställer till problem när jag den dagen bestämmer mig för att skaffa barn.

Kala väggar och en känslochock

Det här med närstående. Morfar. Jag har alltid haft en mormor och morfar. Inga konstigheter. Något annat känner jag inte till. Jag känner inte till det andra har talat om; detta med att ha en närstående som är ordentligt sjuk. Jag kände heller inte till mina egna känslor i detta sammanhang.

Jag klev på 3:an idag, på väg mot Karolinska. Gråmulet väder och  en rå kyla som tränger sig igenom kläderna. "Har aldrig besökt någon på sjukhus". Jag slog bort tanken. Hade egentligen inte så mycket tankar i rörelse, mer än att jag tänkte på att jag ville besöka morfar och visa mitt stöd för honom, mormor och mamma. Jag ville vara ett stöd så att mina närstående skulle känna sig trygga.

Skylten "Karolinska" på den gamla slitna byggnaden fick mig att bli deprimerad. Jag kliver in, hittar hissen och trycker på knapp 6. En grå gammal hiss. Jag möts av någon slags plansh inne i hissen med motivet hav, natur och blå himmel. "Skall detta få patienter och närstående på bättre tankar?". Jag kommer på mig själv tänka i negativa banor. "Positiv nu!". Rum 6. Jag kliver in och möts av mormor, mamma och pappa. Morfar är på toa. Mormor möter mig med ett leende. Bakom leendet känner jag av hennes sorg, förtvivlan och hennes längtan att få hem sin livspartner som hon nu har vart ifrån i en vecka. Kanske till och med den längsta tiden de någonsin vart ifrån varandra på över 60 år. Jag ger henne en kram. Mitt stöd. Jag går fram till fönstret i väntan på morfar. Utanför fönstret ligger begravningsplatsen så som ett enda stort slagfält. "Hmm uppfriskande, hur fasen ska man kunna tänka positivt med detta utanför fönstret?".

En liten, liten tv sitter uppe i högra hörnet av det lilla rummet som rymmer två patienter. "Han ser ju inte ens tv:n från sin säng, endast en kal vit vägg". Morfar kliver ut. Det föll över mig. Allt föll över. Jag skulle ju visa mitt stöd. Jag var inte beredd, inte beredd på att möta denna man som inte liknar min morfar för fem öre. En kort, väldigt tunn, smal man kliver fram mot mig. Morfar? Jag kramar om honom. Är rädd för att göra honom illa, ha sönder honom... men vill hålla kvar. Han ser så svag ut. Morfar är inte kort, han är lång och normalbyggd. Jag kände inte igenom honom. Det var då jag insåg att han mådde riktigt dåligt. Jag hade nog inte riktigt insett det innan. Jag kunde inte få fram ett ord. Var tvungen att vända mig om medan han fokuserade på de andra i rummet. Gick bort till fönstret. Känslor föll över mig som jag aldrig tidigare känt. Jag som skulle visa mitt stöd, som skulle få mormor, morfar och mamma att må bra.  Jag var nu den som istället vände mig bort med skakningar och tårar som föll över som ett vattenfall ur mina ögon. Jag kunde inte hejda det. "Sluta gråta". Jag ville vara leende så att morfar och de andra skulle bli positiva. Käslan av att vara så okontrollerbar var obehaglig. Känslan av att tycka synd tog över. Jag tyckte oerhört synd om morfar att det tog så hårt inom mig. Morfar, bli bra nu! Det är nu du ska visa din den där irriterande envisheten!

Så mycket minnen. Jag tror han kommer bli bra snart. Det var bara så påtagligt på ett sjukhus byggt av brunt tegel, inrett med kala vita väggar och slitna möbler (de fåtal möbler som fanns). Fick en känsla av att befinna mig i ett land i kris, utan god ekonomi. Extremt dålig ekonomi. Skall våra svårt sjuka medborgare omringas av denna tomhet inuti denna byggnad? Hur skall man kunna bli positiv när allt är slitet och omgivningen utanför fönstret är en stor, stor begravningsplats. Det är som att begravningsplatsen väntar där utanför på patienterna som med öppna armar.

"Fikarummet"

Även jag behövde stöd idag. Tydligt. Jag fick mitt stöd när besöket avslutades med en puss mellan två livspartners. Krya på dig nu morfar!