Det här med närstående. Morfar. Jag har alltid haft en mormor och morfar. Inga konstigheter. Något annat känner jag inte till. Jag känner inte till det andra har talat om; detta med att ha en närstående som är ordentligt sjuk. Jag kände heller inte till mina egna känslor i detta sammanhang.
Jag klev på 3:an idag, på väg mot Karolinska. Gråmulet väder och en rå kyla som tränger sig igenom kläderna. "Har aldrig besökt någon på sjukhus". Jag slog bort tanken. Hade egentligen inte så mycket tankar i rörelse, mer än att jag tänkte på att jag ville besöka morfar och visa mitt stöd för honom, mormor och mamma. Jag ville vara ett stöd så att mina närstående skulle känna sig trygga.
Skylten "Karolinska" på den gamla slitna byggnaden fick mig att bli deprimerad. Jag kliver in, hittar hissen och trycker på knapp 6. En grå gammal hiss. Jag möts av någon slags plansh inne i hissen med motivet hav, natur och blå himmel. "Skall detta få patienter och närstående på bättre tankar?". Jag kommer på mig själv tänka i negativa banor. "Positiv nu!". Rum 6. Jag kliver in och möts av mormor, mamma och pappa. Morfar är på toa. Mormor möter mig med ett leende. Bakom leendet känner jag av hennes sorg, förtvivlan och hennes längtan att få hem sin livspartner som hon nu har vart ifrån i en vecka. Kanske till och med den längsta tiden de någonsin vart ifrån varandra på över 60 år. Jag ger henne en kram. Mitt stöd. Jag går fram till fönstret i väntan på morfar. Utanför fönstret ligger begravningsplatsen så som ett enda stort slagfält. "Hmm uppfriskande, hur fasen ska man kunna tänka positivt med detta utanför fönstret?".
En liten, liten tv sitter uppe i högra hörnet av det lilla rummet som rymmer två patienter. "Han ser ju inte ens tv:n från sin säng, endast en kal vit vägg". Morfar kliver ut. Det föll över mig. Allt föll över. Jag skulle ju visa mitt stöd. Jag var inte beredd, inte beredd på att möta denna man som inte liknar min morfar för fem öre. En kort, väldigt tunn, smal man kliver fram mot mig. Morfar? Jag kramar om honom. Är rädd för att göra honom illa, ha sönder honom... men vill hålla kvar. Han ser så svag ut. Morfar är inte kort, han är lång och normalbyggd. Jag kände inte igenom honom. Det var då jag insåg att han mådde riktigt dåligt. Jag hade nog inte riktigt insett det innan. Jag kunde inte få fram ett ord. Var tvungen att vända mig om medan han fokuserade på de andra i rummet. Gick bort till fönstret. Känslor föll över mig som jag aldrig tidigare känt. Jag som skulle visa mitt stöd, som skulle få mormor, morfar och mamma att må bra. Jag var nu den som istället vände mig bort med skakningar och tårar som föll över som ett vattenfall ur mina ögon. Jag kunde inte hejda det. "Sluta gråta". Jag ville vara leende så att morfar och de andra skulle bli positiva. Käslan av att vara så okontrollerbar var obehaglig. Känslan av att tycka synd tog över. Jag tyckte oerhört synd om morfar att det tog så hårt inom mig. Morfar, bli bra nu! Det är nu du ska visa din den där irriterande envisheten!
Så mycket minnen. Jag tror han kommer bli bra snart. Det var bara så påtagligt på ett sjukhus byggt av brunt tegel, inrett med kala vita väggar och slitna möbler (de fåtal möbler som fanns). Fick en känsla av att befinna mig i ett land i kris, utan god ekonomi. Extremt dålig ekonomi. Skall våra svårt sjuka medborgare omringas av denna tomhet inuti denna byggnad? Hur skall man kunna bli positiv när allt är slitet och omgivningen utanför fönstret är en stor, stor begravningsplats. Det är som att begravningsplatsen väntar där utanför på patienterna som med öppna armar.
 |
| "Fikarummet" |
Även jag behövde stöd idag. Tydligt. Jag fick mitt stöd när besöket avslutades med en puss mellan två livspartners. Krya på dig nu morfar!
